Katarina Wennstam fortsätter i Skuggorna att skriva deckare med utgångspunkt från olika typer av etiska och moraliska dilemman som finns i vårt samhälle. Vi får återigen följa polisens sida av fallen genom Charlotta Lugn och rättsväsendets genom juristen Shirin Sundin.
En rad män har blivit misshandlade. I sina hem, på öppen gata, platsen verkar inte spela någon roll. Problematiken ligger i att det börjar råda en allmän osäkerhet i den svenska huvudstaden. Var kan man egentligen känna sig säker? Offren är till synes utvalda utan någon som helst gemensam nämnare och polisen ser inte sambandet. Men Shirin ser likheten mellan ett fall hon hört talas om och hennes brors kompis som också råkat illa ut. Båda männen är dömda för våldsbrott mot kvinnor, närmare bestämt deras flickvänner. Det kanske inte är självklart att männen enbart är offer. Snart ser också polisen sambandet, men jakten på dessa hämndens änglar som tillfogar männen exakt samma skador som finns angivet att kvinnorna hade i domarna blir inte enklare för det. De verkar nästintill osynliga, som en del av skuggorna. Ända tills polisen inser att det är en grupp kvinnor de jagar.
Katarina Wennstam har även i denna gång skrivit en angelägen och rakbladsvass kriminalhistoria, liksom i tidigare böcker så som Stenhjärtat och Svikaren. Stilen känns igen för den som har läst dem, det är ett rakt och enkelt språk och en berättelse som hela tiden håller läsaren i ett stadigt grepp genom sitt snabba tempo. När jag kallar språket för enkelt är det i positiv bemärkelse, för Katarina Wennstam är riktigt bra på det hon gör. Ser man något tiotal år tillbaka var Liza Marklund ohotad som drottningen av samhällskritiska deckare som satt som ett slag i magen på sina läsare, men numera tycker jag att Wennstam har tagit över den rollen.
Det enda negativa med boken jag vill ta upp är att den inte direkt skapar någon positiv känsla när man som kvinna läser den. De brutala, men samtidigt säkerligen ytterst trovärdiga, beskrivningarna av våld och psykisk terror lämnar en besk eftersmak och ett obehag som inte alltid gör läsningen till en positiv upplevelse. Jag vet att det är Wennstams mening att väcka dessa känslor och att också vecka debatt kring ämnet hon skriver om, men jag kan ändå inte låta bli att känna att läsningen ibland blir lite mycket för mig. Även om det är ett mycket viktigt ämne kan det kännas lite väl tungt att ta del av när man i läsningen söker en stunds avkoppling. Men det är en ytterst personlig reflexion och betyder inte att jag vill göra avkall på kvalitén hos boken. Tvärtom känns den som oerhört angelägen läsning, men att ta del av vid en tidpunkt då man känner sig i rätt stämning för en allvarstyngd berättelse.
Tack till Albert Bonniers förlag för recensionsexemplaret!
Boken finns hos Bokus och Adlibris
Betyg 4 av 5
Johannas Deckarhörna 
Jag borde snart ta tag i de där olästa böckerna av Wennstam som står och dräller här 🙂