Barfotadrottningen av Ildefonso Falcones

Spanien vid 1700-talets mitt. Caridad är en svart före detta slavinna som frigivits efter att hennes ägare dött på resan över från Nya Världen till Spanien. Nu kliver hon iland i en värld långt ifrån Karibiens sockerplantager, utblottad och utan att känna en enda människa. Det enda hon har är sin nyvunna frihet, men för en svart människa är tillvaron inte enkel i Spanien.

Men det finns en grupp människor som har lika låg status som de svarta, och det är zigenarna. Caridad hamnar i ett zigenarläger (bokens ordval, inte mitt) då de förbarmar sig över henne och hon finner snart att hon har mycket gemensamt med dem. Sången, dansen och stoltheten över sitt ursprung är zigenarnas kännetecken. Caridad blir nära vän med den unga Milagros och starka känslor väcks för hennes morfar Melchor. Men ingenting går att ta för givet, för zigenarna är ett förföljt folk och det kommer att ta många turer där vännerna och familjen skingras och frågan är om de någonsin kommer att återse varandra under flykten undan den spanska statsmakten.

Ildefonso Falcones fick en riktig internationell bästsäljare med Katedralen vid havet. Den boken handlar om uppförandet av en katedral i Barcelona under medeltiden och livet i skuggan av den. Den boken tyckte jag mycket om, och efter att ha läst Barfotadrottningen inser jag att jag saknar själva katedralen. Det var den som verkade som den röda tråden som hela tiden band samman historien i den tidigare boken. I Barfotadrottningen saknas den typen av utgångspunkt för berättelsen och det tycker jag är synd, för nu blir det att den 700 sidor långa historien har svårt att ta sig framåt. Zigenarfamiljen hedrar hela tiden sig stolthet och sina blodsband, de splittras, återförenas och kräver hämnd mot rivaliserande klaner om vartannat, igen och igen. Caridad flyter med och har svårt att anpassa sig till denna livsstil även om gemenskapen även finns där. De smugglar tobak, råkar i fejd och tror att hoppet är ute, men för det mesta löser det sig. Jag tappar intresset efter ett tag.

Men det finns även en del kvalitéer värda att lyftas fram. Ildefonso Falcones har verkligen lyckats fånga ett äventyr i sin berättelse som för tankarna till De tre musketörerna. Jag är övertygad om att det dåtida Spanien är väl skildrat och det är också intressant att läsa om. Den allmänna inställningen ”ta dagen som den kommer och dansa en flamenco” känns mycket sydländsk och som hämtad från medelhavsländerna. Det är med andra ord en mycket trovärdig miljöskildring. Det är synd att boken är så lång och att den där röda tråden saknas, annars kunde det ha blivit en riktigt bra berättelse. Som det är nu når den inte riktigt hela vägen fram i mitt tycke.

Författaren skriver själva att det är en hyllning till friheten, och det tycker jag han ska ha ett extra plus för. Sedan är det intressant att se vilka fördomar som fanns mot olika etniska grupper tillbaka i tiden eftersom det är en fråga som är i högsta grad aktuell fortfarande.

Tack till Bazar förlag för recensionsexemplaret!

Boken finns hos Bokus och Adlibris

Betyg 3 av 5