Det sjunde barnet av Erik Valeur

En kvinna hittas död på stranden utanför Kongslunds barnhem. Detta sker år 2001, men nyheten överskuggas helt av terrordådet mot World Trade Center. Sju år senare börjar flera personer på olika poster i samhället att få mystiska brev innehållande en tidningsartikel från barnhemmet Kongslund julen 1961. Bilden föreställer en skara med barn, närmare bestämt sju stycken. I kuverten finns även ett par babysockar till var och en av mottagarna.

Det är flera av mottagarna som inte vill att det förflutna rörs upp. En av dem är en framstående politiker. En annan är advokat med specialisering på migrationsärenden. Men ytterligare en av mottagarna råkar vara journalist. Och han anar att det ligger en hund begraven. Vad alla verkar ha gemensamt är att de var på Kongslund julen 1961. Det verkar dessutom som om det förekommit oegentligheter med adoptionerna. Ryktet gör gällande att oönskade barn till högt uppsatta män i Danmark under 50- och 60-talen kunde adopteras bort på ett enkelt och papperslöst sätt via Kongslund. Den enda som vet sanningen är kvinnan som var föreståndarinna på den tiden och hennes efterträdare. Och kanske även flickan som aldrig lämnade barnhemmet.

Det sjunde barnet var en svår bok att skriva om av den anledningen att jag inte alls tycker om den. Hela 719 sidor är den i inbundet format (något färre om man läser den som e-bok). Det gör det möjligt att breda ut sig i det oändliga om allt möjligt för författaren. De enda anekdoter jag egentligen uppskattar är de om den danske ”borgarkungen”, Fredrik VII och hans älskarinna grevinnan Danner. Dessutom får vi ta del av historien från en hel rad personers olika perspektiv. Att det finns flera kvinnliga karaktärer (en del döda, andra levande) som lider av utvecklingsstörningar och att de övrigas historia hoppar mellan nutid och dåtid på ett högst oberäkneligt sätt gör att jag inte kunde hålla reda på vem som var vem. Det är ytterst sällsynt att jag drabbas av det fenomenet när jag läser en bok. Att man dessutom ger karaktärerna (i detta fall mestadels politiker) smeknamn skapar bara ännu mera förvirring.

Faktum är att jag vid flera tillfällen var nära att ge upp. Om man läser en deckare förväntar man sig att det i alla fall till viss del skall handla om ett brott. Men nej, den döda kvinnan som hittas i prologen har ännu efter halva boken inte nämnts med ytterligare ett ord. Erik Valeur har helt enkelt skrivit en bok som är alldeles för tjock (och jag har normalt inga invändningar mot tegelstenar om de är välskrivna) och har ett alldeles för stort persongalleri. Det blir helt enkelt ett för långsamt tempo i historien, även om jag till hans försvar kan säga att språket är helt ok. Jag är faktiskt ganska besviken, jag hade ganska höga förväntningar på boken då jag brukar gilla danska deckare, och nästan alla böcker som Forum bokförlag ger ut. Nu kan jag tyvärr bara rekommendera den här boken till folk med insomningsproblem, för som sömnmedel fungerar den alldeles förträffligt.

Boken finns hos Bokus och Adlibris

Betyg 2 av 5