När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka

Året är 1942, mitt under brinnande krig. En kvinna i Kalifornien läser ett anslag om vad hon bör packa inför den stundande evakueringen. Hon och hennes familj är nämligen av japanskt ursprung. Hennes make har redan förts bort av myndigheterna. För efter japanernas attack mot Pearl Harbor på Hawaii är inte de amerikanska medborgare som är av japansk härkomst önskvärda längre. De betraktas som fiender trots att de inte känner någon annan livsstil än den amerikanska.

Hon packar det som behövs. Deras hund dödar hon utan att berätta det för barnen då husdjur inte får medtagas. Hon och hennes två barn hamnar sedan på ett tåg till interneringslägret i Utah. Där får de inrätta sig och skapa en tillvaro tills kriget är slut. Men när de kommer tillbaka till Kalifornien efter krigsslutet är inget vad det har varit. Japanerna har blivit kända i USA för sin grymhet under kriget, och alla historier som cirkulerar om deras ondska och slughet gör tillvaron för familjen nästintill omöjlig. Trots att det enda de vill är att vara amerikaner och leva ett anständigt liv så sätter hela tiden deras ursprung käppar i hjulet för dem.

Detta är Julie Otsukas debutroman, men det var hennes andra roman, Vi kom över havet, som först översatter till svenska. Jag har inte läst den ännu, men ser inget problem i det då det är två separata historier.

Otsuka har skrivit en ganska tung roman, även om den är ganska tunn till sidantalet. Det är en dyster berättelse om utanförskap och vånda över vad som kommer att hända i framtiden. Den är i högsta grad aktuell eftersom känslan av att inte vara önskvärd i det man själv vill kalla sitt hemland säkerligen går att applicera på många människor som immigrerat. Jag tycker att det är ganska jobbig läsning stundtals av den anledningen att det är så orättvist att de behandlas som de gör bara för att de är japaner. Men krig har allt som oftast den effekten att det är civilbefolkningen som får lida för militärens aktioner, och det kan ta sig många uttryck.

Jag tycker att Otsukas språk är elegant, och en passande lågmäld ton igenom hela berättelsen stämmer bra till den sorgliga berättelsen. Vad jag inte riktigt tycker om är att familjen inte nämns vid namn en enda gång genom hela berättelsen. Vi känner dem bara som ”kvinnan” och ”pojken” till exempel. I och för sig är det säkert en genomtänkt idé författaren haft eftersom det illustrerar att det skulle ha kunnat vara vilken amerikansk familj med japansk bakgrund som helst det handlar om. Det fanns massor av dem. Men jag får ändå en liten känsla av utanförskap som läsare, att jag inte riktigt släpps in och att jag får en historia berättad för mig om en tredje person som för mig är obekant. Det ger ett minut i betyget. Men över lag är det en läsvärd bok som har en viktig historia att berätta.

Stort tack till Albert Bonniers förlag för recensionsexemplaret!

Boken finns att köpa hos Bokus och Adlibris

Betyg 4 av 5