Det är den femtonde boken i Anna Janssons serie, och Maria Wern håller på att planera sitt bröllop med brandmannen Björn. Allt verkar förhållandevis idyllsikt i Visby, tills Maria börjar känna sig förföljd. Någon lämnar gåvor till henne på jobbet och syns utanför hennes hus, men hon har ingen aning om vem det är. Men så rörs gamla minnen upp till ytan då hennes mamma dör. Vi får ta del av glimtar ur Maria Werns allt annat än lyckliga barndom, och bröllopet måste skjutas på framtiden. Dessutom dyker en okänd halvbror upp efter moderns död.
Det är sommar på Gotland och barnen vill åka på kollo. Maria säger ja, men strax efteråt hittas en man i nittioårsåldern mördad i närheten. Till att börja med är det ingen som förstår vad någon vill en så gammal man för ont, men snart visar det sig att ledtrådarna står att finna i det förflutna och att gamla oförätter sedan andra världskriget fortfarande kan ha betydelse.
Vi får också stifta bekantskap med Mirela, en flicka som hunsas av en äldre pojke som blivit hennes plågoande. Hon gör vad hon kan för att undkomma mobbaren, men till ingen nytta, då de till och med hamnar på samma sommarkollo. Det slumpar sig så att det är samma läger som Marias barn vistas på. Och då Mirela försvinner strax efter att den gamle mannen blivit mördad blir Maria Wern riktigt orolig, både för flickan och sina egna barn.
Anna Jansson är bra på det hon gör. Den senaste tiden har bloggvärlden diskuterat värdet i att låta bokserier fortgå i uppemot tio-femton böcker, och de flesta tycker att det blir tröttsamt. Jag instämmer till viss del, men tycker att det är författarens förmåga det hänger på. Och jag tycker att serien om Maria Wern fortfaranade håller måttet. Självklart har det funnits både starkare och svagare böcker i serien, och den här tillhör de bättre av de som kommit på senare år tycker jag. Visst har Maria förändrats en del över årens lopp, men vilka verkliga människor skulle inte ha gjort det?
Något mer som jag tycker om med Anna Janssons böcker är att hon är duktig på att skildra de svaga i samhället. I denna bok kommer det till uttryck både genom den mobbade Mirela och genom de glimtar av Maria Werns barndom vi får. Obehaglig läsning kan tyckas, men tyvärr ganska nära mångas verklighet. Anna Jansson låter också sina karaktärer vara mänskliga, och det tycker jag att hon i hela sin bokserie har lyckats med bättre än de flesta deckarförfattare. Hon verkar ha en god människokännedom eftersom hon inte hemfallit åt att blanda in superhjältar i sina historier. Inga undersköna blondiner som ser ut som något av John Bauer och inga världsmästare i violin. Befriande tycker jag.
Det är inte någon bloddrypande historia för att vara en deckare. Istället använder sig Anna Jansson av enkla grepp för att skapa obehag, såsom ett ansikte som trycks mot en fönsterruta mitt i natten, mörka skyar med ogenomträngligt åskregn och den krypande känslan av att vara förföljd. Det kan vara nog så effektfullt. Sammantaget tycker jag det är en lättläst bok och en stunds trevlig underhållning.
Andra bloggar som skrivit om boken är bland annat Lottens bokblogg.
Boken utkom i mars på Norstedts förlag och finns att köpa hos Bokus och Adlibris.
Betyg 4 av 5
Johannas Deckarhörna 