En smakebit på söndag

Söndag innebär som vanligt att vi delar med oss av vad vi läser i form av smakbitar. Titta in hos Mari för att botanisera bland alla bloggar som deltar!

Veckans smakprov kommer ur en bok som ligger längst fram i kön att börja på så snart den nuvarande är färdigläst. Den heter Den som jag trodde skulle göra mig lycklig och är skriven av Christina Wahldén. Den handlar om Carl von Linnés äldsta dotter Lisa Stina, men det är en roman. Smakprovet kommer från sidan 7.

London 14 maj 1782
    Till Mr Blagden.
    Den nakna kroppen på bänken tillhör en 49-årig man.
    Homo sapiens.
    Vis människa.
    Det var hans lärare som gav oss alla det namnet.
    Hullet är mjukt som jäst deg, bukens omfång vittnar om mycken mat och dryck under lång tid. En vällevnadsman. Han var min vän, han som en gång levde i den här kroppen. Nu är det jag som är läkaren och han som är liket. Mina knivar är slipade. Eggen glider genom istret som genom varmt smör. Jag ser bara kroppen nu, detta exemplar, längd si och så, vikt si och så. Hjärtats omkrets, leverns vikt, lungornas insida. Fem fingrar, fem tår. En stadig dubbelhaka. Allt ska studeras, allt måste undersökas och noteras. Vad var dödsorsaken?
    Nu ska vi se, var lade jag sågen? Där. Och tången? Där. Man får ta i lite, inte tänka på ljuden som uppstår. Eller lukterna. Eller vänskapen som var. Det är som att öppna en krabba, något kraftigare skal bara. Åhej. Sådär.
    Vad har vi här då? I hjärnans högra ventrikel ungefär två ounce blod. Detta orsakade givetvis den förlamning som visade sig i hans vänstra sida under hans sista dagar i livet. Han hade näsblod för en tid sedan. Var det en första varning som ingen förstod? Hade detta slut gått att förutse och förhindra, eller åtminstone lindra eller försena?
    En medelålders man har dött. Att han var vänfast syns inte nu, inte heller att han var en uppskattad man i sällskapslivet, lättsam och gladlynt med ett ovanligt jämnt humör. Att kroppen farit ett helt varv runt jordklotet innan den blev ett lik vet många. Han blev omtalad, rentav berömd. Hans hjärna, full av kunskap, sover nu. Hans hjärta, stort och varmt och klappande, har stannat, stelnat.
    Döden kom oväntat, hastigt. Hemorrage, störtblödning. Skada, min vän. Stor skada.
    Jag återställer kroppen av just detta exemplar, Homo sapiens, så gott jag kan. Packar ner mina knivar, min såg och mina tänger. Jag vill att han ska se hygglig ut. Inte för att det spelar någon roll, men ändå. Allt börjar stelna, anta gråkall färg, återgår till jorden.
    En kropp, vilken som helst.
    Det är allt vi har, allt vi vet.

Trevlig söndag på er allihop!