Mercurium är Ann Rosmans fjärde bok om polisen Karin Adler, och de har alla varit läsvärda. Så även denna. Det är historien om Metta Fock, ensam kvinna inspärrad på Carlstens fästning för giftmord på maken och två av sina barn, som dominerar den här boken.
Metta Ridderbielke gifts bort med adelsmannen Fock av sin styvfar. Själv är hon en rådig kvinna, men maken är svagsint. Hon får honom omyndigförklarad, och till förmyndare utses hennes egen bror. Skvallret går att Metta är en härsklysten och svår kvinna, för vilka andra kvinnor skulle ha vågat sätta sig upp mot sin make i det tidiga 1800-talets Sverige. Inte minns Fockens rikare släktingar ser med oblida ögon på denna nesa. Så träffar Metta på skogvaktare Fägercrantz, och tycke uppstår. Maken blir svartsjuk och sprider ut på bygden att hans hustru önskar livet ur honom så hon kan gifta om sig.
I den nutida berättelsen handlar det om familjen Ekeblad på Stola Herrgård där girigheten slagit sitt grepp om de tre syskonen. Gården har varit fideikommiss, och då fadern avlider vill den äldste sonen att allt skall tillfalla honom själv genom att detta förlängs. Samtidigt hittas en mjältbrandsgrav på ägorna, något som till varje pris måste mörkas för fideikommissnämnden som kommer för att inspektera.
Det är just dessa mjältbrandssjuka djur som Focken och hans äldste son hjälpt till att begrava tvåhundra år tidigare, strax innan de insjuknar och avlider tillsammans med den yngsta dottern i familjen. Men skvallret går och eftersom Metta nyligen bett att få köpa mercurium för råttorna är folk nu övertygade om att de inte dött en naturlig död. Hon ställs inför rätta och hamnar vad tiden lider på Carlstens fästning i Marstrand.
Även den äldste brodern Carl-Henrik Ekeblad och hans son slutar sina dagar på Carlstens fästning under en maskerad. Nu är det upp till Karin Adler att ta reda på vem som mördat dem och hur mycket det har med arvet efter den gamle greven att göra.
Jag uppskattar Ann Rosmans sätt att växla nutida deckare och historia mycket. Hon lyckas verkligen med det. I de två senaste böckerna kanske jag tycker att det historiska tar över lite över själva deckarhistorien, vilket kanske är synd på sitt sätt, men samtidigt behärskar hon ju den historiska berättelsen så pass bra att jag förstår att hon vill ha ut så mycket som möjligt av den. I denna bok tycker jag dessutom att det kanske dröjer lite väl länge innan det hela utvecklas till en mordutredning, och inte bara en syskontvist.
Överlag tycker jag dock att det är riktigt bra, och tusan vet om hon inte kan slå de flesta av våra mysdeckardrottningar, såsom Läckberg, Jungstedt och Sten, på fingrarna. Heja Ann, säger jag och ser mycket fram emot Havskatten som släpps i början av maj.
Betyg 4 av 5
Johannas Deckarhörna 