Döden tänkte jag mig så av Johanna Mo

Johanna Mos första deckare om Helena Mobacke.

Helena Mobacke är en kvinna som bär på en stor sorg. Hennes lille son har blivit mördad på grund av att hans mor arbetar som polis och hela hennes liv har gått i kras. Äktenskapet har havererat och hon är ensam. Efter en lång sjukskrivning ska hon nu försöka komma tillbaka, och hon får ett nytt polisteam att leda i ett nytt distrikt.

Det första som hamnar på hennes bord är ett mord. En pojke har knuffats framför ett tunnelbanetåg. Helena har svårt att hantera de anhörigas sorg och smärta, då hon ser sig själv i allting. Polisen antar att mördaren är en ung person i offrets närhet. Men så knuffas en medelålders kvinna ned på tunnelbanespåret på samma sätt och polisen ser inget samband.

Johanna Mos bok kommer att handla mycket om vad man gör för sina barn. Hur man hanterar sorgen efter ett barn, eller hur man inte gör det då man helt enkelt inte kan hantera det faktum att barnet är borta. Det säger sig nästan självt att det är en mörk historia. Helena Mobackes egen sorg hänger som ett svart draperi över allting, särskilt i början är det nästan jag tycker det blir lite för tungt för att det ska vara en angenäm läsupplevelse. Men det tar sig, och jag tycker att hon har hittat på en ganska trovärdig intrig med trovärdiga poliser (och det är inte alla som lyckas med det inte). En ok debutdeckare helt enkelt. (Hon har skrivit annat förut.) Jag ser fram emot att läsa den nya, Vänd om och var stilla.

Ett litet men, och det är att vi bara får korta glimtar av vad som hände med Helena Mobackes egen son. Säkerligen kommer det att byggas vidare på i efterföljande böcker, men det stör mig. Jag tycker att jag som läsare inte släpps in riktigt när jag inte får veta vad som hänt. Man får den där känslan som när några pratar om någonting och man själv inte varit med från början, men ändå förväntas känna till alla vändningar som deras historia tagit. Det är ett litet minus.

Betyg 4 av 5