Jussi Adler-Olsens femte deckare om kommissarie Mörck och hans assistenter Assad och Rose.
Den här gången får vi stifta bekantskap med en bedrägerihärva inom den danska biståndsrörelsen. Men huvudpersonen är Marco, medlem i en romsk tiggarliga, som även, visar det sig, ägnar sig åt att expediera obehagliga personer som kommit för nära sanningen. Marco, en femtonårig pojke som uppfostrats till ett kriminellt liv, inser att det han gör inte är rätt och bryter sig ut. För det ska han straffas och när han dessutom ramlar över ett nedgrävt lik som han inser att hans far och farbror varit högst inblandade i att placera i skogsdungen bakom huset återstår inget annat för klanen än att tysta Marco. Men Marco kommer undan och vi får följa hans underjordiska liv och kamp för överlevnad.
Samtidigt vet vi som läsare att det är Marco som sitter på gåtan som just i samma stund ger Avdelning Q huvudbry. En man som arbetade med bistånd till stater i f d Franska Västafrika är spårlöst borta, och efter att Rose slagit näven i bordet beslutar de sig för att väcka det fem år gamla fallet till liv igen.
Adler-Olsen har lyckats med att skriva ytterligare en bladvändare, kanske hans bästa hittills. Han klättrar i mitt tycke stadigt mot toppen som Danmarks främste deckarförfattare just nu. Med en oefterhärmlig humor beskriver han Carl Mörcks trassliga liv, och den komplicerade men samtidigt väldigt enkla vänskap han utvecklat till Assad. Språkförbistringarna mellan dessa två karaktärer sätter sin prägel på samtliga böcker i serien.
I Marcoeffekten lyckas dessutom Adler-Olsen pricka ett brännande hett ämne, tiggeriet. Kanske att boken kunde ha kortats en aning (den är drygt 500 sidor). Dessutom finns en sidorhistoria om en uppbränd husbåt som inte tillför något annat än att tjäna som utfyllnad. Den kunde han ha kostat på sig att skrota, eller åtminstone bara nämna i förbifarten. Men det sammantagna utlåtandet är att boken är väldigt bra.
Betyg 5 av 5
Johannas Deckarhörna 