Under våren har jag läst två böcker av Maria Lang, som för övrigt skulle ha fyllt 100 år i förra veckan. Nu får dessa en gemensam recension.
Visst märks det att Maria Langs böcker har ett halvsekel på nacken i språk och synen på människor. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att hon måste ha varit ganska frisinnad för sin tid. Kanske var det därför hon blev så populär. Även om det märks att böckerna inte är alldeles färska är det dock inget som stör mig direkt. Man får ta det för vad det är, och om vi inte ser likadant på saker och ting idag som vi gjorde på 50-talet, kan vi alltid trösta oss med att folk kommer tycka vi är lite mossiga om 50 år också. Båda böckerna är lättlästa och passar som en stunds nostalgisk underhållning. De bygger på det klassiska konceptet att ett mord begås, och att den skyldige måste ingå i det persongalleri som presenterats. I Mördaren ljuger inte ensam begås mordet på en liten ö, och den skyldige måste vara någon av de andra som vistas på ön. I Inte flera mord! antas den skyldige vara någon i kvarteret. Där är det ju inte lika självklart att det måste vara någon just därifrån, men underförstått är det så vi förväntas tänka.
Mördaren ljuger inte ensam var alltså Maria Langs första bok i en lång serie om Puck och Einar Bure och deras vän kommissarie Wijk. Puck Bure är bokens främsta huvudperson. Det är hennes synsätt vi tar del av. Hon är akademiker, hennes man är akademiker och hennes far är akademiker. De flesta i persongalleriet har skrivit en avhandling. Man förstår att Maria Lang själv rörde sig i akademiska kretsar. Det jag gillar mest med den första boken är miljön. Trollska bergslagssjöar. Mörka granskogar som solen silar ner igenom. Ljust och trevligt när solen skiner. Mörkt och hotfullt när åskan dånar och regnet öser ner. Det kan jag verkligen se framför mig.
I Inte flera mord! är paret Bure samt Pucks far på semester i Skoga, och fadern har bestämt sagt att han inte vill veta av flera mord nu. Men likväl hittas en man mördad i trädgården. Pucks far är egyptolog och medför sin heliga vita katt, som dyker upp lite här och var i berättelsen och ger extra krydda. Något jag inte gillar i denna bok är dock att halva boken domineras av att de misstänkta kommer och bekänner en efter en, fram till slutet då Christian Wijk avslöjar vem det egentligen var. Redan vid den första bekännelsen inser man att så enkelt kan det inte vara, men så får man historien ältad fyra eller fem gånger, varje gång med en ny ”mördares” synvinkel.
Betyg
Mördaren ljuger inte ensam 4 av 5
Inte flera mord! 3 av 5
Johannas Deckarhörna 